Av eller på? På! Av! PÅ!

Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var en tid med nästan ingen sömn. Det var en tid med av och på. På och av.

Förlåt travestin på Dickens, det är så nära författande jag lär komma. Men strofen som inleder hans Två städer kunde inte vara mer träffande. I min tappning skulle den få heta Två Nyllen. För det är inte bara ett. Det är ett Janus. Det är en two-face som har flyttat in hos oss just nu.

Han vaknar skrikande, en gång i timmen. Eller en gång i kvarten. Eller inte alls. Eller jämt. Mardrömmar, läser vi att det kan vara. Klängighet, skulle det också kunna vara. Vi vet inte. Vi vet bara att om han inte sover så sover inte vi. Så enkelt är det.

På dagarna kan han haverera totalt och skrika så högt att soctanten kommer skenande med poliseskort. Men sekunden senare kan han skratta läpparna av sig åt… en katt som går förbi, pappas frisyr, gröt eller sin egen underarm. Och det växlar som aprilväder. Och det finns inga mellanting, det finns inget jämnmod, det finns inget ”normalt”.

Som den, numera någorlunda, luttrade pappan jag är inser jag att det bara är en fas. Frugan säger att Föräldragrupp-Sanna är klok och brukar säga att hon aldrig har sett en sjuåring bete sig si eller så. Och det är ju sant, för det är faser. Just nu är det en av de allra märkligaste.

För när Nyllet skrattar nu, då skrattar han liksom på ett nytt sätt. Han har gått från ”he-he-he” till ”HAHAHAHAHA” om du fattar vad jag menar. Han skrattar med hela sig. Och han tycker att det är skitfestligt att se mig. Jag vet ärligt talat inte om jag ska känna mig älskad eller förolämpad, men hey – kombon är intressant ur ren statussynpunkt. Och när han skriker, då skriker han som om allt är förlorat. Som att Hin Håle själv faktiskt har uppdagat sig och tänt eld på alla hans leksaker. Eller burken med pappas bettskena i. För ja, det är också en leksak. Tandhälsa och skoj i ett.

Så till bilden här då. Den är från i morse. Den är inte konstlad och tillgjord. Den är resultatet av en natt med pendling mellan nyss somnat och total vakenhet. På nollkommafem sekunder.

Det är onekligen den konstigaste av tider. Men det är samtidigt så oerhört svårt att låta bli att skratta åt det. Vi, Frugan och jag, vet numera att alla hans märkligheter går över. Och det här är en fas som inte är odelat jobbig. Den är faktiskt den bästa fasen hittills. Och den värsta.