Då har han skadat sig igen då

Jag är påväg för att hämta ett paket med lite grejer till en kommande ölbryggning. Frugan ringer och jag hör direkt att något har hänt. Något otäckt.

Vi backar bandet lite sådär dramaturgiskt. En månad, ungefär.

”Hej, Anticimex, vi har ett sketastort getingbo i en av våra kattvindar. Det har börjat komma in lite getingar och så.”

”Ah, det allra bästa är att bara vänta, de kommer att dö snart av sig själva. Om vi kommer och sprayar dem är risken stor att alla tar sig in.”

”Okej, tack så mycket.”

Ja, alltså, jag kanske inte ordagrannt har återgett vad som sades, men andemeningen är korrekt. Så vi väntade. Och slog ihjäl getingar på löpande band. Så många att flugsmäcken faktiskt sprack till slut.

Sen kom den där kvällen när jag skulle köra och hämta paketet och Frugan satte ned nyllet på lekmattan och han såg något ganska festligt, något väldigt litet och randigt, som kröp där och så försökte han ta den. Och så tog han den och så stack den honom i fingret.

Frugan, denna hjältinna, fattar att hon inte ska reagera alls inför honom, utan bara lyfter upp honom och lattjar med honom tills han inte är ledsen längre. Sen ringer hon mig och sen ringer hon sjukvårdsupplysningen som ger henne extremt dåligt samvete för att vi inte har alsolgel hemma. Sen åker hon till apoteket och köper det medan jag sitter bredvid Nyllets säng och lyssnar på hans sovande andetag för att höra att han inte tjocknar till i halsen, men det gör han ju inte för han är världens bästa lilla bubbe och han klarar allt, till och med ett getingstick.

Man kan inte gärna hjälpa att sånt händer, det vet jag. Men man kan inte heller hjälpa att man får lite dåligt samvete när det gör det.

Så ringde jag Anticimex dagen efter och fick vet att de har en veckas kö, men att den jättesnälla tjejen som jag pratade med lovade att göra vad hon kunde när hon fick höra om lillkillen som blev stucken och bara ett par timmar senare kom Petter och gasade ihjäl dem.

Tillvaron är sjukt full av hjältar. Vi är tacksamma för det.