Det här blödande hjärtat alltså

Det finns en låt som mer än någon annan drabbar mig. Du vet, sådär som bara Vikingarnalåten om den gamla kvinnan som dukar fint på sin födelsedag bara för att tvingas inse att alla hennes tre söner glömt bort och inte kommer att komma på fika, kan drabba en.

Natten till fredagen sov Nyllet nästan inget alls. Jag sov mindre och hans mamma också. Så när jobbdagen nalkades klarade jag inte av den. Jag sjukskrev mig och sen blev jag sjuk på riktigt med feber och så. Nyllet förmodligen också.

På lördagen höll det i sig, men vi tog en sväng till min ena syster för att äta lite god mat. På väg dit somnade Nyllet i bilen och vi förlängde turen så att han skulle få sova. I ett litet samhälle utanför Kalmar mötte vi en man och hans son. De gick där, hand i hand på landsvägen. Lillkillen höll en stor godispåse i handen och jag förstod att de hade varit hos lanthandeln och skaffat lördagsgodis. Han gick där och svängde på påsen och plötsligt föll den i backen. Killen släppte pappas hand, plockade upp sin påse och kramade den med ett krampaktig grepp i sin lilla hand. Och så sträckte han upp den andra handen mot pappas igen.

Det var en ögonblicksbild, vi passerade och körde vidare. Men både jag och Frugan blev så där obegripligt rörda, på något sätt. Lite tårögda. Och nej, det låter inte klokt alls. Men så var det.

Jag längtar till det. Tills jag och Nyllet går hand i hand för att kolla om posten har kommit. För att gå på skogspromenad. För att gå ut med potatisskal till hönsen. För att gå och handla hans lördagsgodis. Jag längtar så galet mycket efter det, samtidigt som jag känner ett vemod. Över att allt går så fort och att Nyllet snart är sju månader gammal, sitter stadigt och har tänder.

Det där vemodet verkar fler känna till. Det tar sig uttryck i att folk varnar en för att önska att tiden ska gå snabbare. Och egentligen är det nog inte det jag känner. Jag bara längtar tills han faktisk ska förstå när jag säger till honom hur mycket han betyder för mig, för oss. Och sen längtar jag inte längre, det behöver faktiskt inte bli så himla mycket mer. För tiden går för fort och bums sitter man där och önskar att man hade hunnit med mer, hunnit säga allt, hunnit tala om oftare för honom att han är det bästa som har hänt.

Precis som Lasse Tennander måste ha känt när han skrev den här.