Ett litet steg för människan, ett gigantiskt kliv för bäbisen

”Nu är det nog inte långt borta förrän han ramlar framåt och lär sig krypa”, sa jag till Frugan häromkvällen.

Vissa delar av Nyllets rutiner verkar funka fortfarande. Som morgonbajset, till exempel.

I går åt han en hel burk mat till lunch. Eller så här – Nyllets matdag i går:

Frukost: En skål gröt

Lunch: En hel burk mat

Mellanmål: Lite fruktpuré

Eftermiddagsmat: En halv burk mat

Kvällsmat: En skål gröt

Nattningsmat: Knappt en flaska välling

Och ja, när man ser det där och tänker på att det är en, ännu, ganska liten kille vi pratar om så förstår man att något måste komma ut. Ni vet det där med inkomster och utgifter och anställa och avskeda.

Så. När vi då gick upp i morse och jag ganska snart insåg vad som väntade, eftersom Nyllet började småstånka och dra mungiporna bak mot nacken (kort: poo face) så satte jag honom på golvet och började slösurfa. Man skulle kunna döma mig som usel förälder redan där, men det vore för enkelt och jag skulle kunna försvara mig med att klockan var tio i sex på morgonen. Så jag satt där och kollade Facebook när jag, i ögonvrån, ser Nyllet fara framåt som en dragsterbil. Så mycket framåt att han inte bara gungade till utan faktiskt slungade sin lilla kropp mot golvet.

I min sömndruckenhet, där jag satt i morse och slösurfade, såg jag min son störta mot golvet och ett nytt näsblod och hade redan dömt ut mig själv som pappa samt ringt till Soc och anmält mig, när jag såg hur han landade. Båda armbågarna stadigt mot golvet, en fin, svankande rygg och ben i perfekt grodställning. Ingen näsa i backen och ingen gråt. I stället två små hasningar framåt, mot nappen som han kastat utanför gripavstånd.

Plötsligt hände det alltså. Nu är det dags att skruva upp den där trappgrinden. Fort.